Agnes och så vidare

Sitter omgiven av ingenting och ingen alls och tänker att det vore skönt med någon här. Eller skönt med jag där. Svårt att bestämma mig om jag borde ringa honom och säga att jag vill dit, säga att jag vill vara där, säga att jag vill ha honom här. Jag borde inte göra det. Jag varken vill eller inte vill. Jag både vill och vill inte. Tänker att livet är det bästa som finns om än någorlunda meningslöst och jag fastnar i tanken på att allt jag någonsin tänkt har alla andra redan sagt högt. Och jag undrar om det jag tänker är något jag själv har kommit på eller om jag hört det från någon som pratar högre än jag. Filosoferar vidare och inser att mitt glas är halvtomt, och jag kastar även sten i glashus.